onceyougoblack.blogg.se

Nu läser vi om missbruk i skolan och jag han läsa tre sidor innan jag bubblade av tankar och funderingar som måste få utrymme. Det är som att hela min kropp slår bakut när det är något inom psyksik ohälsa eller liknande som jag inte håller med om. Idag fasnade jag på att det finns kriterier som bör uppfyllas för att du ska kunna bedömas som i detta fall riskbrukare. Detta begrepp används för att utmärka den målgrupp som inte har ett missbruk utan ligger i riskzonen. 
Här finns det mått som beskriver hur mycket du som man eller kvinna kan konsumera innan det anses vara farligt, att två glas vin per dag är gränsen för vad det är som gör att personen kan identifiera sig med ett riskbruk. Alla områden är kopplade till aktiva handlingar och fyskiska mängder alkohol men jag undrar om det verkligen är det som har störst relevans för var problemet ligger. Alla är vi olika, alla tänker och känner vi olika och detta tänker jag även borde ligga till grund för vem som är riskbrukare och inte. Jag tänker at fokus istället bör ligga på den psykiska hälsan, hur den påverkas och påverkar konsumeringen. Vad känner brukaren själv, upplever hen att det finns ett behov som det brukaren brukar fyller? 

Min poäng som jag vill komma fram till är att jag tror att dessa kriterier skapar ett mörketal med människor som far illa eller ligger i riskzonen för missbruk även om de inte fyler kriterierna. Det som kan vara ett riskbruk för den ena kanske bara är att bruka för en annan och det som kan vara ett missbruk för den ena kan vara ett riskbruk för en annan, allt beroende på hur det påverkar personen. Därför tror jag på ett helt annat mråde som kriterie och det är brukarperspektivet- vad känner brukaren, hur ser brukarens liv ut för övrigt? Lägger vi istället fokus på det finns det inte någon risk för att människor inte tas på allvar eller faller utanför kriterierna och där med står utan stöd i från samhället.