Lite Ana
Lyssnade på två brudar som i en podd ska prata anorexi och ångest, skulle de varit här nu hade jag förmodligen slängt ner dem från ballen för att slå hål på deras fascination som mer liknar hybris över sitt eget djup. Tänk på håret, det ramlar av. Varning för tunt hår! Mensen med, då har det gått riiiiktigt långt! "Det börjar med att man ska komma i form inför sommaren och så spårar det." Känner lite så här- håll käften. Vet inte vad det är som gör mig så fruktansvärt arg men kanske är det så att fascinationen av själva anorexin med dess fysiska påverkan blir ett hån mot det psyke som ligger till grunden. Anorexian är ingenting som kommer som en käftsmäll utan orsak och demonerna slår inte rot i din själ om det inte undermedvetet finns ett behov av flykt från verkligheten. Anorexian är en hemsk och brutal låtsas värld dit du flyr för att verkligheten är för tung. Verkligheten, samhället, livet och Du.
Jag brukar förklara det hå här. För att vi ska må bra så ska mycket i livet gå ihop. Relationer, kärlek, träning, utbildning, umgänge, utseende m.m. ska bakas i hop till en helhet som är ditt liv. Så många stigar att gå på och har du då som ambition att gå långt på alla mår du dåligt för du misslyckas. Med anorexian i ditt liv försvinner alla vägar, det finns bara en väg att gå och det finns inte någon som är bättre på just den vägen än du. Allt runt om försvinner, allt det som stressat och pressat dig ser du inte ens längre för det enda du behöver göra för att nå lycka är att lyssna på demonerna. Äter jag inte mår jag bra. Allt är egentligen logiskt, logiken i livet förenklas och underlättar. Du drogar svälten livnär dig på känslan av att se benen i din kropp och du har din trygghet i demonerna som befriar dig från livets ansvar.
Det är det som är det viktiga och det är det som gör att jag skulle kalla mig själv ätstörd i själen även om jag äter allt och enligt vården är så sjukt frisk. Jag har kvar vetskapen om enkelheten i att göra livets mening till en enda stig så när livet svajar dras jag närmre den.
För mig är allt det där logiskt för du tappar inte greppet utan anledning och tillsammans har vi ett ansvar att skapa ett samhälle där vi inte gör det nödvändigt att fly bort från alla stigar.
Jag brukar förklara det hå här. För att vi ska må bra så ska mycket i livet gå ihop. Relationer, kärlek, träning, utbildning, umgänge, utseende m.m. ska bakas i hop till en helhet som är ditt liv. Så många stigar att gå på och har du då som ambition att gå långt på alla mår du dåligt för du misslyckas. Med anorexian i ditt liv försvinner alla vägar, det finns bara en väg att gå och det finns inte någon som är bättre på just den vägen än du. Allt runt om försvinner, allt det som stressat och pressat dig ser du inte ens längre för det enda du behöver göra för att nå lycka är att lyssna på demonerna. Äter jag inte mår jag bra. Allt är egentligen logiskt, logiken i livet förenklas och underlättar. Du drogar svälten livnär dig på känslan av att se benen i din kropp och du har din trygghet i demonerna som befriar dig från livets ansvar.
Det är det som är det viktiga och det är det som gör att jag skulle kalla mig själv ätstörd i själen även om jag äter allt och enligt vården är så sjukt frisk. Jag har kvar vetskapen om enkelheten i att göra livets mening till en enda stig så när livet svajar dras jag närmre den.
För mig är allt det där logiskt för du tappar inte greppet utan anledning och tillsammans har vi ett ansvar att skapa ett samhälle där vi inte gör det nödvändigt att fly bort från alla stigar.
