Möter döden på jobbet
Jag vet inte hur jag ska börja eller ens hantera det som är. Mitt jobb. Vad svarar jag på frågan om jag trivs? Den är helt naturlig och samtidigt helt jävla absurd att ställa just nu. För vad kan jag svara som ens ger lite rättvisa? "Jo tack, trivs super bra. Väldigt upplyftande samtal men en kvinna som just förlorat sin man". Mina dagar möter död och livskriser. Det ska vara min vardag, min uppgift är att vara en liten del av den biten i livet och min roll är att ta emot sorg, panik och oro. Det är inte möjligt att trivas på jobbet just nu. Ikväll golvar det mig. Ikväll slog aoutopiloten ut och jag inser för en liten stund vad det är jag gör på jobbet. Jag möter döden, jag möter ångesten inför döden och jag ser åldrandet rakt upp i ansiktet. När vi annars tittar åt ett annat håll i förnekelse tvingas jag nu stå kvar och stundvis drunkna i verkligheten.
Idag dog den tredje personen under mina veckor som kurator. Samtal om försäkringspapper ersattes på två sekunder av en man som gick bort och jag fick själv möta hans fru. Det är så absurt, vi står där och pratar om hur sjukskrivning fungerar i praktiken. Hon i ett av livets största trauma och jag i min vita pjyamas som symboliserar att jag klivit in i min roll och är i vardagen. Bredvid ligger det en kropp som själen precis har lämnat. En död människa. Det känns inte skrämmande men det är överväldigande. Vill kräkas upp hela situationen för den går inte att greppa. Jag kan inte ta in all den sorg som finns hos anhöriga i rummet, men jag kan heller ignorera energin i rummet eller ta av mig min pjyamas utan att vara berörd. Jag vet inte hur man gör, och ändå är det enda jag gör om dagarna att predika om hur acceptansen inför livets alla skeden måste få ta plats.
Vi lever i förnekelse, jag lever i en förnekelse där jag ibland trillar igenom. Vi kommer alla att dö. Vi kommer att bli sjuka och sakta insjukna tills vi inte finns mer. Stanna upp och inse det. Vi vet ingenting, men vi vet att vi kommer att dö och det kan hända precis när som. Allt känns plötsligt så meningslöst att det är skrattretande när insikten slår till. Vad vill jag egentligen göra med min tid här? Vad är egneltigen viktigt? Hur ska jag hantera insikten som kommer krypandes varje dag om att en dag slår livet till och tar mig eller någon i min närhet. Det är så stort att jag vill kräkas upp det med för tanken på det går inte att greppa. Jag vill slå hål på alla myter, leva med döden i min närvaro samtidigt som flykten från insikten är det som får oss att inte drunkna.
Vad gör man efter en dag på jobbet?
