Lägger ner mina vapen
Hej!
Jag har snart jagat runt på alla håll känns det som. Skrivit till min lärare och sagt att det här inte är hållbart, att jag måste bort. Men egentligen, vad vill jag göra hemma? Sova på någons soffa och driva runt. Jag missar resan till Maldiverna och hela kalaset. Jag försöker släppa på allt, lägga ner stridsyxan för att bara glida med. Jag orkar inte kriga med det här landets struktur, jag vill inte lägga mer tid på det. Jag kan ändå inte ändra den genom min ilska. Vad kan jag egentligen förvänta mig av ett utvecklingsland. Jag valde Asien för att jag ville möta kulturen och få en utmaning där igenom, kanske fick jag vad jag letade efter. Jag får kanske hålla i mina små grupper och gosa med de där bebisarna. Sedan den 18 december drar jag här ifrån och får nästan en månads semester. I måndags kom det ingen mamma till min lektion. Den lektion som jag försökt att anpassa helt efter deras önskemål. Istället för att hata och vara arg så sket jag lika mycket i praktiken som de sket i mig. Jag gick. Jag tänker gå i fortsättningen med istället för att vara kvar där och försöka hävda min rätt. Skiter i hur många praktikdagar det blir nu. Jag får verkligen det här landet och organisationen att låta hemsk, men det är inte hela sanningen. Människorna jag träffat här är fina, alla vill hjälpa men det är svårt att kombinera ett utvecklingsland med västerländsk standard på utbildning. Sri Lanka som land är en annan sak, jag gillar det nog inte och det måste med få vara okej.
Det här är en jävla prövning, Afrika handlade bara om nöje medan Asien handlar som att flytta sitt liv till en annan kultur. Det är en prövning som är mer omfattande än bara själva praktikplatsen och jag förstår att ni där hemma har svårt att förstå innebörden av det. Men måste försöka le åt det här, jag sitter här i en liten oas av kaos. Det jag lär mig är hur livet för människor inte ska vara, hur fruktansvärt viktigt det är med struktur i landet och vad produkten blir när det fallerar.
Jag har snart jagat runt på alla håll känns det som. Skrivit till min lärare och sagt att det här inte är hållbart, att jag måste bort. Men egentligen, vad vill jag göra hemma? Sova på någons soffa och driva runt. Jag missar resan till Maldiverna och hela kalaset. Jag försöker släppa på allt, lägga ner stridsyxan för att bara glida med. Jag orkar inte kriga med det här landets struktur, jag vill inte lägga mer tid på det. Jag kan ändå inte ändra den genom min ilska. Vad kan jag egentligen förvänta mig av ett utvecklingsland. Jag valde Asien för att jag ville möta kulturen och få en utmaning där igenom, kanske fick jag vad jag letade efter. Jag får kanske hålla i mina små grupper och gosa med de där bebisarna. Sedan den 18 december drar jag här ifrån och får nästan en månads semester. I måndags kom det ingen mamma till min lektion. Den lektion som jag försökt att anpassa helt efter deras önskemål. Istället för att hata och vara arg så sket jag lika mycket i praktiken som de sket i mig. Jag gick. Jag tänker gå i fortsättningen med istället för att vara kvar där och försöka hävda min rätt. Skiter i hur många praktikdagar det blir nu. Jag får verkligen det här landet och organisationen att låta hemsk, men det är inte hela sanningen. Människorna jag träffat här är fina, alla vill hjälpa men det är svårt att kombinera ett utvecklingsland med västerländsk standard på utbildning. Sri Lanka som land är en annan sak, jag gillar det nog inte och det måste med få vara okej.
Det här är en jävla prövning, Afrika handlade bara om nöje medan Asien handlar som att flytta sitt liv till en annan kultur. Det är en prövning som är mer omfattande än bara själva praktikplatsen och jag förstår att ni där hemma har svårt att förstå innebörden av det. Men måste försöka le åt det här, jag sitter här i en liten oas av kaos. Det jag lär mig är hur livet för människor inte ska vara, hur fruktansvärt viktigt det är med struktur i landet och vad produkten blir när det fallerar.
