Carpe diem
Just nu har jag ångest för det mesta, ångest över att jag är den jag är, ångest över hur jag ser ut, ångest över det jag gör och inte gör. Men allra mest, ångest över hur jag ser ut. Frågar ni min känsla så är jag fruktansvärt arg över att jag kastar bort mitt liv på att vara så ful och ha de där extra kilona. Frågar du min logik så fattar jag att det egentligen inte är något att ha ångest över, livet har inte sin utgångspunkt i kroppens utseende. Dessa sidor krigar dagligen mot varandra, ingen vill ge sig och hela jag slungas mellan känsla och logik. Jag orkar inte mer, jag orkar inte vara Agnes Eriksson alla gånger, okej? Vill lite av bajsa på er alla där ute som predikar om att du ska följa ditt hjärta, strunta i det normala, var unik, fånga dagen och tatuera in din unika livsfilosofi. För hur fan gör en människa som jag? Någon som inte vet vilket ben jag ska stå på eller vad det är jag vill? För hur vet jag det? Ska jag följa min magkänsla som säger att prioritera ditt yttre och få bekräftelse? Eller ska jag iskallt skita i känslan och köra på logiken? Hur ska jag kunna veta vad jag vill, alla steg jag tar på alla vägar skapar ångest.
Igår var jag och Karro inne i en sån där affär med finess. Ångest på det med, ville springa ur min egna kropp för att jag kände hat. Förakt för att jag är en människa som inte är värdig och har en disktrasa med carpe diem på. En människa som lever i ett kaos och inte ens vet vad en dag bör innehålla kan ju inte ha en disktrasa med carpe diem på.
Fan hörrni, kan vi inte bara bränna ner varenda carpe diem-butik så kan jag få känna mig lite mer inkluderad i dagens normalitet.
