Bye CAL
I morgon säger jag hejdå till min praktik och Child Action Lanka och jag vet inte riktigt vad jag känner inför det. Kanske att 3 månader var alldeles för länge men samtidigt brutalt kort tid för att kunna förändra så det verkligen syns. Aldrig förr har jag behövt pressa mig själv så hårt, lovar, inte ens på psyket för där var det nog jag som behövde tyglas. Det känns som att jag inte gjort ett skit men ändå stressat ihjäl mig. Som att jag inte har presterat något vettigt men ändå så finns det en lista med saker jag gjort. Föreläst på engelska om normer och feminism, jag har startat upp ett helt nytt projekt, haft två samtalsgrupper, haft gruppterapier, lärt mig göra skor, undervisat i engelska, startat klasser för de mammor som lever på gatan och skrivit en affärsplan för ett nytt projekt.
På något jävla vänster har jag blivit vän med de mammor som lever på gatan här. Vi kan inte prata med varandra men jag vet att det är på min sida. Dessa kvinnor lever på gatan och beter sig efter det, sällan kommer de till något program som organisationen ordnar om det inte erbjuds mat. Men i onsdags hade jag fler mammor än någonsin, mammor som kommer gång efter gång och tjatar om att få komma. Jag har känt mig som en liten mamma över dessa klasser. Har fixar ersättare när jag varit iväg, livrädd för att de ska sluta komma.
Det är nog svårt att förstå, men det är stort att det fortsatt att komma. Det är en så otroligt sjuk situation, att som 23årig svennebanan sitta med ett gäng analfabeter. De kan inte skriva bokstaven A och ritar som treåringar, nästa stund kan de slå till polisen om det inte passar dem. Gång på gång har de kommit till mig och det roliga är att de är precis som barnen. Det handlar lika mycket om att stärka dem genom uppmuntran som att lära dem att läsa. De har bett mig att rätta med bockar eller stjärnor för att för första gången få känslan av att gå i skolan. Samtidigt som socialt arbeta är komplext så är det så enkelt, bekräfta och visa omtanke så är en stor del av arbetet gjort.
En speciell plats har jag för den ”värsta” av dem alla, just hon som slåss så fort det inte passar och biter sina barn för hon själv aldrig fått kärlek. Aldrig har hon varit på en plats under en längre tid men hon är på min sida, hon kommer till mina klasser och jag kan se att hon gillar det. Hon ler precis lika stolt som de andra när hon får glänsa i klassen där och då går det inte ihop hur hon senare biter sina egna små barn. Gud, ska visa er bilder på dem sen, får inte lägga ut här!
Jag tror ni förstår min poäng, även om det här har varit så sjukt prövande så har det även en bra del. Men idag, dagen innan jag ska åka känner jag mig lättad. Igår vid 5 fick jag veta att jag idag skulle ha alla tonårstjejer hela dagen. Tack för den framförhållningen och tack för alla resurser att arbeta med! Usch för dom, så gnälliga och så fruktansvärt brudiga. Tog med dem till en gräsplätt och lät dem leka med ett par bollar framtill de sa att de inte fick vara utomhus för sina föräldrar och att vi var i ett väldigt dåligt område. Fick lite panik och gick hem.
I alla fall, dom har på något sätt gjort avtryck i mig för i veckan på julkonserten bubblade det i magen på mig. Mammorna var där, stolta över sina barn och barnen dansade och sjöng. I mitt knä satt minstingen som bara var tre veckor när jag kom och som får mitt hjärta som annars är ganska allergiskt mot barn att smälta. När jag åker kommer hon att leva vidare på gatan och det är för mig helt omöjligt att ta in. Hon kommer fortsätta att bli biten av sin mamma och växa upp ur ett perspektiv som tiggare på gatan.
