onceyougoblack.blogg.se

Nu undrar ni nog alla- hur gick det med Agnes infekterade huvud? Kanske vill ni har detaljerade bilder! Men attans va, det får ni inte. Mitt huvud är på banan dessutom. Det blev ännu värre efter att jag skrev och jag fick smått panik när jag skulle sova, allt jag gjorde ont. Men sen så kickade mina piller in och svullnaden gick ner men det gjorde även mitt humör. Jag vet inte vad som hände, om det var medicinen eller om jag bara fick nog av att spendera ännu en helg i Kandy. Jag längtar inte hem, men jag känner mig så fruktansvärt less på att driva runt här. Jag känner mig klar samtidigt som jag känner mig fett stressad över att jag inte gjort så mkt som jag tänkt, fått något resultat av träningen, blivit av med all ångest osv, osv. Fel eller inte, kan är så jävla arg på mig själv för det. Helt ärligt kände jag mig helt desperat efter att lägga benen på ryggen så hårt att jag aldrig med behöver se Kandy. Jag har tröttnat, okej?!

Helgen spenderades med avskedsmiddag för en annan volontär, vi har ätit på samma ställe hela helgen. Vi har druckit kaffe på en bar på taket av ett hotell och jag har gått loss inne på bokhandeln som säljer böcker om Buddismen. Karro älskar böcker så hon hejade på, jag tröst shoppade och ut kom jag med 7st. Frågan är om jag ens kommer öppna alla de jag lagt beslag på.

Idag känns tillvaron bättre, det är två veckor kvar och jag ska göra mitt bästa av dem även om jag bara vill dra. Två veckor sen sen gör jag vad f*n jag vill.

Jag känner inte att jag saknar Sverige, jag vill bort ifrån alla hinder, jag saknar min lägenhet och mina kläder. Jag tänker varje dag på hur jag vill bränna upp skiten jag måste ha på mig varje dag. Jag känner även att jag borde vara hemma när jag hör om det kaos som är i Europa just nu. Sverige och hela Europa ligger i risk för krig, människor flyr och lider och här sitter jag på andra sidan jorden. Inte för att jag kan göra så mycket åt situationen hemma men det känns fel att inte vara där.