onceyougoblack.blogg.se

Jag ringde min psykolog för ett tag sen och berättade om ångesten som gnager i bröstet och om hur jag känner att jag inte räcker till. Vi pratade lite om livet och hon frågade mig om jag saknade Africa och om jag mådde bättre där. Mitt svar var självklart, för jag saknar resan och jag mådde bättre där. Med lite tur är det snart dags igen för en termin bort från allt det svenska och jag känner mig desperat. Jag vill lämna det som är här och åka till något nytt, äventyr och utrymme där det bara finns krav som kommer ifrån mig. Flera gånger har det funnits en negativ underton i bemötandet jag får när jag öppet säger att jag längtar bort. Det är som att jag öppet kränker en annan människas hem och person. Som att jag inte borde åka iväg för att Sverige är bra "jaha, kan man inte leva och må bra i Sverige...?!". Plötsligt får jag ursäkta mig själv för att jag uttryckt en längtan. Tror inte jag behöver säga att det gör mig arg. Men till en början gör det mig besviken. Jag är bra på att ställa mig kritisk till det mesta, lika bra som jag naivt köper andra människors perspektiv. Resultatet av det blir att jag tappar bort mig själv och känner mig vilsen all over again. Plötsligt kan jag inte förstå vad det är för fel på mig som inte kan hitta ro här, vad är det jag gör för fel som inte bara är glad utan kompromisser? Där och då tappar jag bort mig själv och min vilja, min vilja som är äkta och kommer ifrån mig och ingen annan.

Det var den svenska standardens innebörd som slog mig nyss, vad det faktisk innebär och vad den måste göra med mig. Vi är effektiva, normen är effektivitet och media massproducerar framgång och ideal. Vårt ideal av vardag är effektivitet och resultat, resultat som vi sedan stolt visar upp för varandra för att be om varandras acceptans. Det är så normaliserat att vi förmodligen inte ens ser det och där har vi en fälla som jag är säker på tar många år att lära sig värja för. När effektiviteten sedan tar en paus eller något kommer i vägen blir vi stressade av det istället för att faktiskt vila, vi lägger in högsta växel på en gång och så kör vi tills vi stolt kan visa resultat igen. Jag är ambitiös, utan resultat känner jag meningslöshet och jag tappar tron på mig själv. Det är åt helvete fel att fungera så, jag vet, fy fan vad jag vet det men det är inte lätt att ha en vardags filosofi som går åt andra håller när min naiva ådra samtidigt är där och vill ha uppmärksamhet. Jag mår bajs av den svenska standarden för jag sugs med i allt vad det innebär. Det är som att stressen förintar mig inifrån och ut, för vad jag än tar mig för så är det något som väljs bort och något som från vänta. Något som skapar stress med sin frånvaro i mitt liv. I andra kulturer är effektivitet inte ett samhällsproblem och jag kan koppla bort en stor hög av influenser som påverkar mig negativt. Det är okej att fokusera på det som är och jag blir lite mer bara Agens. Kanske flyr jag, men just nu i denna stund vägrar jag att se det så. Anpassning är för mig ett bättre ord, Sveriges höga standard har sin skönhet men den passar inte mig för jag missbrukar även den om jag kan.
Sverige är tryggt och det är bra det vet jag och jag vet att en stor hög av svenska folket tycker det är en synd att inte omfamna hela skiten och tacka livet för att jag är så jävla svensk.

Just nu vill jag inte ha den tysta rivalitet som finns mellan oss idag. Jag vill inte konsumera enorma mängder kläder och smink eller stressa runt i jakten på perfektion när ett öppen hjärta och medkänsla ger så mycket mer. Där ute i världen finns en annan acceptans, tolerans och kärlek, den känner jag mig desperat efter. Har gått i så mkt terapi för att lära mig leva i den svenska standarden som Agens Eriksson och det går åt helvete gång på gång. Nu orkar jag inte kriga, jag vill ut i världen igen. Amen.