normer och dubbelmoralen
Min dator är fungerande igen och jag har saknat att skriva, skriva ut alla tankar så fort att min stavning far åt helvete och det finns inte tid för att tänka efter. Publicera, spara det i offentlighet för att det ska bli verkligt. Det har kliat i fingrarna efter att få skriva ner mina tankar om normer, patriarkat, ideal och feminismen som hos mig är blandad med en stor dubbelmoral. Jag är ett offer för hela skiten, det är vi egenligen alla men jag är medveten om det om min offerposion. När jag var i Afrika läste jag boken "bitter fittan" och min inre bitter fitta vanknade till liv och snart förstod jag hela poängen med normer, vad patriarkatet gör med oss och varför jag i så många år har tagit smällen, svält mig själv, hatat och varit tjejen som anpassat sig. Normen är socialt skapad, tillsammans upprätthåller vi den och vi matar den men jag är övertygad om att den har ett djupare syfte i evolutionen. Det kanske är en förklaring men långt ifrån en ursäkt, mannen är ofta fysiskt starkare och lite större vilket var en fördel men idag lever vi inte på stenåldern så patriarkatet är en illusion. Kvinnan var en side kick till mannen och mannens egenskaper blev och är ett ideal. Jag ser allt det här, men ändå så hatar jag min kropp för att den inte är så som jag vill ha den. Den är inte tillräckligt nära idealet. Det där idealet som ska vara grunden till bekräftelse och ge livet en större mening. En bekräftelse som ska säkra oss från utanförskap och diskriminering. Normen, strävan efter normen. Det finns en baksida med denna norm, utanförskapet. Rädslan för att vara annorlunda och känslan av att inte passa in. Vi är alla rädda för att bli exkluderade och detta sårar varenda jävel djupt. Tyvärr, din personlighet passar inte in, anpassa dig och kom tillbaka. Det är få som uttrycker det högt men undermedvetet finns det där. Det är inte lätt att vara annorlunda när du behöver förklara dig. Patriarkatet är så fint inlindat i allt ihop med, brukar snacka feminism med pappa som är en vis man men som tillhör den där normativa mannen och plötsligt hamnar jag i desperata försök med att försöka förklara patriarkatets påverkan för det är mer invecklat än att vi kvinnor faktiskt har lika rösträtt som männen. Men... Vi är matade med tvåsamheten, mannen är partner med kvinnan, heterosexualitet. Mannen är idealet och kvinnan finns bredvid. Strävan efter att vara attraktiv för mannen blir produkten och där har vi ett ideal som smyger sig in rakt i själen.
Mitt i allt det där hamnar min vilsna själ. Jag förstår det destruktiva med hela skiten men ändå så kan jag inte släppa taget. Var hamnar jag som vill släppa taget om strävan efter idealet men inte vet vart jag isf ska ta vägen. Hur kan jag varje dag genomgå ångest av kroppshat när jag är emot normer och ideal? Det finns en dubbelmoral i mig som gör mig sjukt vilsen. Vill inte vara den som är som alla andra samtidigt som jag inte kan förlika mig med tanken på att släppa tagen om strävan efter att bli fit. Det visar på hur djupt det sitter, hela samhället svälter, tränar och livnär sig på kvarg hur ska jag då kunna tänka klart. Det handlar inte bara om kroppen heller, varenda människa jag pratar med som mår dåligt är rädda för skammen. Skammen över att visa sig svag, att visa att "jag sket i idealet i sommar och njöt av maten så min kropp är större" eller att säga nej tack till att leva livet genom alkohol. Jag orkar inte mer, kan ingen snälla bara ta bort hela skiten?
