11-11-15
Nu är jag precis hemkommen från ännu ett besök, ännu hundra tals nya ansikten och så många frågor. Igår var jag och jobbade på sjukhuset med utvecklingsstörda barn, nest kommer dit med leksaker mat två dagar i veckan och erbjuder boende. Vissa familjer kommer till sjukhuset mitt i natten för att det är så långt bort och så långa köer och behöver därför lite omtanke. Efter det fick jag träffa grundaren till organisationen och se en liten den av huvudstaden. Dom behandlar mig verkligen väl här och skämmer bort mig men jag saknar friheten att göra som jag själv vill, jag trivs inte med att bli uppassad!
Idag har jag varit på ett halvvägs boende för psykiskt sjuka kvinnor, efter igår var jag rätt sliten och var inte alls pepp men jag blev golvad av glädjen som var där. De tog emot mig med öppna armar och utryckte sin besvikelse över att de inte fick laga lunch till mig, och tyckte jag skulle komma tillbaka. På detta ställe bodde 465 kvinnor på olika avdelningar där Nest har en byggnad där de lär dessa kvinnor att sy, cykla, hur man använder pengar, de erbjuder ett liv med andra ord. För 30 år sedan hamnade grundaren Sally på institutionen av en slump och fick genom att fönster se hur de behandlade de 1500 kvinnor som då bodde där som djur. De släpades ut med marken nakna, blev förflyttade med hjälp av långa pinnar (de som vi använder för att förflytta typ getter, kor?) och gjorde sina behov överallt. De visste inte hur man behandlade denna typ av människor överhuvudtaget, de som var hyperaktiva hanterade dem genom att binda fast dem ut med väggarna. Vissa av kvinnorna där hade aldrig fått sova i en säng eller använt varken kläder eller en toalett. Sally såg detta och bestämde sig för att göra något åt det och idag har dem ett helt center, alla har kläder, det är rent och hela stället utstrålar glädje. Låt mig igen poängtera att det var bara 30 år sen! Kvinnorna kom fram, plockade i mitt hår, visade vad de sytt och jag kunde inte annat än att bli rörd. Vilka eldsjälar! Föreställ er uppgiften att ta sig an 1500 psykiskt sjuka kvinnor som under hela sitt liv blivit behandlade som djur och djups institunaliserade. Föreställ er att lära 1500 psykiskt sjuka kvinnor hur man går på toaletten, eller att man faktiskt sover i sängen och inte under den. Även om jag försöker så kan inte jag sätta mig in i hur det måste varit, men tänk att med kärlek och respekt så kan de vistas fritt. Det är något befriande med denna typ av människor, allt blir så ärligt, naket och levande. Jämför med mig själv, deprimerad gång på gång fast livet och alla förutsättningar ligger fint serverat till mig. De har inte haft något som ens kan kallas ett liv och är glada och mår bra. Jag vet inte vem som egentligen är sjuk och vem som är frisk.
Här har jag suttit och läst hela veckan i brist på Wi-Fi
