Diskuterar dödsleken
Veckan som har gått har känts bättre, kanske just för att jag slutat bry mig. Kanske för att Karro med inser Sri Lankas brister och vi kan skratta åt det ihop. När energin inte längre går åt till frustration åt det hållet så ser man faktiskt andra saker, som hur mkt människor vi faktiskt känner här nu. Vi kan gå på gatan och hälsa på människor. Jag ser även hur brutalt jävla ful jag är när jag är här. Karros fucking filmkamera speglas i min blanka, vita panna. Desperat efter mina kläder, håret ska få bli rosa och jag saknar att känna mig fin. Siri, det är desperata tider och jag behöver din magi!
Så, hur går det då med mina grupper? Alltså jag tror att det går, men det är svårt att veta om jag når fram. Efter att ha varit med på en föreläsning som hölls av en från Sri Lanka som handlade om mänskliga rättigheter förstod jag att vi pratar på helt olika nivåer. Denna man stod framför 40 kvinnor som lever på gatan själva eller med en man som misshandlar dom. Inför dem pratade han om vikten av att vara en familj, hur en familj ska se ut och att den består av en mamma och en pappa. Fick en impuls att stänga ner hela hans program, för vem säger att han har rätten att ogiltigförklara deras familjer? Dom har nog att tänka på, mata dem inte med normer som gör dessa kvinnor ännu mer exkluderade. Efter min flopp förra veckan då ingen kom till min lektion har de bjudit in fler, så på måndag kommer mellan 3 och 40 mammor där jag ska lära ut engelska. Alltså?!
Så har jag ju min kill- och tjejgrupp, och det är en utmaning i sig. Jag pratar om självkänsla, försöker få dem att förstå vad respekt är och hur vi hjälper varandra. Problemet är bara att dessa barn är vana vid att lära sig genom att upprepa och repetera. De kan liksom räkna på engelska genom att rabbla siffror men de kan inte säger ett enskilt nummer. Därför är det svårt att veta vad de förstår för de tar allt på orden. Visst de skrattar inte åt varandra när de pratar längre, men det kan inte ta in helheten som ligger bakom den respektlösheten. Just nu försöker jag få dem att känna att de har en egen identitet, att alla är bra fast dem är olika. Det finns nämligen ingen som någonsin vågar stå ut just för att alla lärt sig samma ”rätta” svar på att leva och existera. Jag har skrivit ut alla smileys från Iphone och låter de peka på hur de mår varje dag innan vi börjar för att få dem att prata om sina känslor. Alla tjejer är antingen kära eller pekar på ett brustet hjärta. Alla killar är glada eller pekar på det väder som Kandy har just idag. Vill bara slå dom i huvudet då, hallå?! Du kan inte känna dig som regn? Eller jo, det kan man kanske men du är inte så djup att det är det du menar! Ni förstår, alla är lika.
Ett litet intresse jag har börjat skaffa mig här är att prata om den västerländska psykiska ohälsan. Jag vet inte riktigt vilka slutsatser jag kan dra efter dessa diskussioner men vi lever i olika världar. När jag berättar om ätstörningarna vi har, att människor äter enorma mängder mat för att sen spy upp det skrattar dem. De tycker det låter helt orealistiskt och galet. När jag säger att vi har människor som svälter sig själva till döds, tappar de hakan. TILL DÖDS? Dom kan inte förstå varför. Dom vet inte vad bulimi är. Hur kan det vara så här, om det beteende vi kallar sjukdom verkligen är en sjukdom borde den inte finnas oavsett vilket land i så fall? Eller är det så att vissa sjukdomar iså fall är socialt skapade? Vad är det vi har eller inte har som gör att de inte ens vet vad anorexi verkligen innebär? Känns som att jag är en agent med dold identitet när jag sitter där och berättar. De skulle bara veta, de skulle bara veta att jag var en trogen deltagare i denna dödslek.
