en novell om barnhemmet
Jag var på ett statligt ägt barnhem förra veckan och jag fick mig ett ordentligt slag på käften av verkligheten och livets rättvisa. Jag tycker att jag sett en del, upplevt fattigdom och mött livsöden men ändå så var den vistelsen något jag inte kunde föreställa mig. Jag hade hört en del och var beredd på det värsta när jag satt i tuk tuken men jag blev ändå förvånad. Kanske för att jag hör så mycket, så många livsöden som passerar genom ord att det inte riktigt finns någon verklighetsförankring kvar.
När jag kom dit så möttes jag av en jävlig lukt, en blandning av mögel, söt mjölk och spya. Den där lukten fick sig en förklaring när jag kom in och fick se var dessa barn lever. En hel hög barn kom springandes emot mig, inget konstigt med det, jag har mött kärlekstörstande barn innan. Men skillnaden här var att det inte tog slut på desperata försök att komma upp i min famn. Jag insåg att om jag plockar upp ett av alla barn måste jag ta upp alla så jag försökte sjunga sånger och få dem att klappa händerna, men det var helt lönlöst. De var desperata och betedde sig som galningar, de drog och slog varandra och att få hålla min hand. De vägrade släppa mina ben och gjorde mitt bästa för att ignorera insikten om att flera av dem kissat ner sig och var blöta av urin. När jag dragit mig ur deras grepp tog jag mig in i det rum där de yngre barnen var, mellan 9 månader och 2 år. Det var ett kalt rum med spjälsängar i en lång rad. Jag över driver inte när jag säger att detta var det enda som fanns, de kröp runt bland mögel intorkade kroppsvätskor och kryp. De stod vid grinden som personalen stängt in dem med och skrek tills de inte hade någon röst kvar som små fångar i sina sängar som var fläckiga av mögel. Så blev jag lämnad ensam med alla dessa barn och jag kände mig så otillräcklig att jag knappt visste om jag ens skulle försöka hantera barnen. De äldre dorg i mig, slogs eller lekte med de spillror som fanns kvar av något som måste varit en leksak tidigare. De yngre stod i sina sängar och skrek sönder sina halsar. När jag gick fram för att i alla fall försöka trösta ett av dem skrek hon ännu högre och greppade tag om sängen livrädd. Självklart, denna lilla tjejen var rädd för denna vita främling- hur naiv kan jag vara?! Jag började känna panik, lukten, alla barn som var utsvultna på kärlek men som var så äckliga och skoningslösa att jag hade svårt att ta dem till mig. Bebisarna skrek och jag kände bara att jag måste bort där ifrån! Hur kan jag på ett vänligt sett förklara för chefen att detta elände inte ens var hanterbart för en dag? Men samtidigt, vem är jag att prata? Är det inte en skyldighet att som medmänniska försöka få insikt i vad lika människor, med lika värde faktiskt lever i för verklighet. Det skulle vara egoistiskt att bara gå för att jag inte ville se.
Så kom personalen, lyfte upp en av dem och tryckte honom i famnen på mig och förklarade att han var magsjuk. Situationen blev inte bättre av det. Sedan ställde hon upp några av barnen och matade dem en efter en med samma sked. Plötsligt kaskadspyr en av dem rakt ut och på hela min arm. Hon torkar upp det värsta med en trasa som ligger bredvid och fortsätter matat honom igen tills han spyr ännu en gång. Jag börjar förstå varifrån lukten kommer.
Så kommer det fram en ung tjej på 12 år som jobbar där och har skärsår över hela armarna men verkar vara den enda som faktiskt tycker om barn på stället. Hon frågar mig och jag träffat bebisarna, och visar mig in i ett rum till. Där ligger det 20- 25 spädbarn mellan en vecka och 6 månader på långa rader i sängar. Lättad över att komma från de andra stället tar jag upp den minsta lilla bebis jag sett och de berättar att hon föddes för en vecka sen i fängelset men inte är tillåten att vara kvar där. Lovar, vi har lika tjockt hår hon och jag! Men så blir jag lämnad själv igen, och dom skriker om vart annat. Jag plockar upp en av dem och i samma ögonblick spyr den över hela mig, sig och golvet. Så stod jag där, men världens minsta människa på armen och ville bara gråta. Senare under dagen la jag märket till att en av bebisarna rosslade i halsen och den grät konstant. Gick med den till sköterskan som stolt tog fram en maskin och la den 2 månaders bebisen på en bänk framför sig och grep tag om huvudet. Sedan kör den här jävla människan ner en slang i halsen på bebisen och kör runt. Om och om igen. Jag bara står där och ser hur det lilla livet försöker andas och har panik. När hon är klar håller hon stolt upp bebisen för titta! Nu gråter den inte längre! Det gjorde den inte heller, den skakade av rädsla.
Efter några kaskadspyor till och försök att leka med barnen fick jag nog. Personalen blängde på mig för de vill inte att någon volontär ska trivas där. Finns det ingen volontär som kan kritisera så kan de ostört fortsätta med vad de gör. Efter ett gäng timmar där gick jag där ifrån, jag hade sett och konstaterat hur jävligt livet kan vara. Jag hade möjligheten att gå, att mötas av en annan verklighet utanför, den verklighet som är mitt liv, ett liv som jag har makten över. Dessa barn är fast, i skrivande stund så är de där. Det är deras verklighet. Jag kan inte ens föreställa mig hur dessa människor ska kunna få ett bra liv efter sin tid där. Livet är orättvist, jag har aldrig känt det så mycket som då.
När jag kom dit så möttes jag av en jävlig lukt, en blandning av mögel, söt mjölk och spya. Den där lukten fick sig en förklaring när jag kom in och fick se var dessa barn lever. En hel hög barn kom springandes emot mig, inget konstigt med det, jag har mött kärlekstörstande barn innan. Men skillnaden här var att det inte tog slut på desperata försök att komma upp i min famn. Jag insåg att om jag plockar upp ett av alla barn måste jag ta upp alla så jag försökte sjunga sånger och få dem att klappa händerna, men det var helt lönlöst. De var desperata och betedde sig som galningar, de drog och slog varandra och att få hålla min hand. De vägrade släppa mina ben och gjorde mitt bästa för att ignorera insikten om att flera av dem kissat ner sig och var blöta av urin. När jag dragit mig ur deras grepp tog jag mig in i det rum där de yngre barnen var, mellan 9 månader och 2 år. Det var ett kalt rum med spjälsängar i en lång rad. Jag över driver inte när jag säger att detta var det enda som fanns, de kröp runt bland mögel intorkade kroppsvätskor och kryp. De stod vid grinden som personalen stängt in dem med och skrek tills de inte hade någon röst kvar som små fångar i sina sängar som var fläckiga av mögel. Så blev jag lämnad ensam med alla dessa barn och jag kände mig så otillräcklig att jag knappt visste om jag ens skulle försöka hantera barnen. De äldre dorg i mig, slogs eller lekte med de spillror som fanns kvar av något som måste varit en leksak tidigare. De yngre stod i sina sängar och skrek sönder sina halsar. När jag gick fram för att i alla fall försöka trösta ett av dem skrek hon ännu högre och greppade tag om sängen livrädd. Självklart, denna lilla tjejen var rädd för denna vita främling- hur naiv kan jag vara?! Jag började känna panik, lukten, alla barn som var utsvultna på kärlek men som var så äckliga och skoningslösa att jag hade svårt att ta dem till mig. Bebisarna skrek och jag kände bara att jag måste bort där ifrån! Hur kan jag på ett vänligt sett förklara för chefen att detta elände inte ens var hanterbart för en dag? Men samtidigt, vem är jag att prata? Är det inte en skyldighet att som medmänniska försöka få insikt i vad lika människor, med lika värde faktiskt lever i för verklighet. Det skulle vara egoistiskt att bara gå för att jag inte ville se.
Så kom personalen, lyfte upp en av dem och tryckte honom i famnen på mig och förklarade att han var magsjuk. Situationen blev inte bättre av det. Sedan ställde hon upp några av barnen och matade dem en efter en med samma sked. Plötsligt kaskadspyr en av dem rakt ut och på hela min arm. Hon torkar upp det värsta med en trasa som ligger bredvid och fortsätter matat honom igen tills han spyr ännu en gång. Jag börjar förstå varifrån lukten kommer.
Så kommer det fram en ung tjej på 12 år som jobbar där och har skärsår över hela armarna men verkar vara den enda som faktiskt tycker om barn på stället. Hon frågar mig och jag träffat bebisarna, och visar mig in i ett rum till. Där ligger det 20- 25 spädbarn mellan en vecka och 6 månader på långa rader i sängar. Lättad över att komma från de andra stället tar jag upp den minsta lilla bebis jag sett och de berättar att hon föddes för en vecka sen i fängelset men inte är tillåten att vara kvar där. Lovar, vi har lika tjockt hår hon och jag! Men så blir jag lämnad själv igen, och dom skriker om vart annat. Jag plockar upp en av dem och i samma ögonblick spyr den över hela mig, sig och golvet. Så stod jag där, men världens minsta människa på armen och ville bara gråta. Senare under dagen la jag märket till att en av bebisarna rosslade i halsen och den grät konstant. Gick med den till sköterskan som stolt tog fram en maskin och la den 2 månaders bebisen på en bänk framför sig och grep tag om huvudet. Sedan kör den här jävla människan ner en slang i halsen på bebisen och kör runt. Om och om igen. Jag bara står där och ser hur det lilla livet försöker andas och har panik. När hon är klar håller hon stolt upp bebisen för titta! Nu gråter den inte längre! Det gjorde den inte heller, den skakade av rädsla.
Efter några kaskadspyor till och försök att leka med barnen fick jag nog. Personalen blängde på mig för de vill inte att någon volontär ska trivas där. Finns det ingen volontär som kan kritisera så kan de ostört fortsätta med vad de gör. Efter ett gäng timmar där gick jag där ifrån, jag hade sett och konstaterat hur jävligt livet kan vara. Jag hade möjligheten att gå, att mötas av en annan verklighet utanför, den verklighet som är mitt liv, ett liv som jag har makten över. Dessa barn är fast, i skrivande stund så är de där. Det är deras verklighet. Jag kan inte ens föreställa mig hur dessa människor ska kunna få ett bra liv efter sin tid där. Livet är orättvist, jag har aldrig känt det så mycket som då.
