Frustration
Dessa känslomässiga stormar varje dag får mig att balla ur. Ena dagen så känns det bra och nästa hell to the no. Igår planerade jag inför tjejgruppen typ hela dagen och kollade upp barnkonventionen och grejer. Så väntar jag på att det ska bli av i 3h och när det är dags får jag en kvart. 15 min för ett program jag planerat för hela dagen. Ville bajsa på hela organisationen av frustration men började istället gråta för att det var respektlöst. Nu ska jag göra skor, kom igen. Gör jag skor på min socionompraktik? Igen???
Här har jag använt lite gamal kunskap för att lära mammorna
Btw, har börjat odla en liten kärlek för budda. Funderar på att skita i hela den här grejen och köra hårt på att lära mig meditera och lära mig om budismen. Den verkar fan så mkt vettigare är att göra skor. Känns som att buddah har lösningen på mitt liv. Svar på varför allt känns så fel, varför jag inte kan sitta ner utan att det kryper i mig och hur man lever utan att kasta bort livet. Jag har lust att bli bussas kompanjon och åka hem och styra upp den det svenska samhället lite genom att väcka den entreprenör jag vet bor i mig. Vill inte klappa bebisar och barn på huvudet. Kanske ska skriva en bok. Kanske ska sälja allt och bli munk. Kanske ska flytta till ett annat land eller kanske borde jag bara sätta mig här och göra ett par jävla skor.
Här har jag använt lite gamal kunskap för att lära mammorna
Visste att du skulle gilla buddismen förr eller senare! Munk for life! Stor kram