onceyougoblack.blogg.se

Igår hade jag föreläsning och övningar för ett gäng mammor till barnen här på centret. Jag tror någonstans att jag lärde mig mer av dem än vad de gjorde av mig. Att prata normer och lika rättigheter är inte lätt ens på svenska. Ställ dig kritiskt till allt det är som normalt, tack. Men jag tror att det hela gick vägen och jag kan checka av det. Oavsett vad så blev dom sedda och uppmärksammade. Det jag tar med mig från denna vecka är innebörden av hopplöshet. Jag kan känna hopplöshet, uppgivenhet och förtvivlan över livet men jag är nog inte ens i närheten av dess riktiga innebörd. Ett mål med gårdagen var att ge hopp, få dessa kvinnor att tänka positivt om framtiden. När jag ställde frågan till dem hade de svårt att föreställa sig något annat än det som är. De har en så stark övertygelse om att de är födda till de liv de har att de inte kan se något annat. Vi fick använda ordet mirakel när vi skulle få dessa kvinnor att fundera över en önskvärd framtid. I deras värld krävs det ett mirakel för att uppnå en förbättring. Jag fick även svaret att det inte går att tänka på framtiden för dagen måste klaras av först. Blev verkligen blank när jag fick det svaret för hon har ju rätt. Hon har rätt men samtidigt kommer ingenting att förändras om du inte tror på det själv. Ett moment 22 i strävan mot hopp. Det var ingen av dem som vågade drömma, och det var ingen av dem som ens tog upp sig själv och sitt egna liv. Varje person svarade mig ”då kommer mina barn vara …. År gamla” när jag frågade vad vill du vara i ditt liv om 5 år. Inombords blev jag frustrerad, men vad VILL DU?! Kanske är det inte så lätt att ens drömma när dagen måste hanteras, kanske är det inte så lätt att våga tro av rädsla för att bli besviken. Består ditt liv av misshandel och ett liv på gatan du inte kan se att du kan ta dig ur, ja då finns det inte ens en tanke på att det skulle finnas något annat för just dig. Du blev född till det här livet.

Innan vi avslutade dagen då fick de måla något som gör dem glada. Från att ha konfronterats med hopplösheten så sken de upp och målade ankor och blommor och var riktigt stolta. Jag och Karro uppmuntrade på samma sätt som vi gjort med barnen och jag tror det gav samma resultat. När de kom fram och berättade om sin bild och visade vad de gjort frågade jag om de ville behålla bilden. En av kvinnorna svarade mig att det ville hon inte för hon har ändå inget hem att ha den i. Där var den igen, verkligheten, naken, ärlig och ohanterbar. För vad svarar jag på det? Jag märker att jag undermedvetet trycker undan den där verkligheten, att där när alla ritar och är utanför verkligheten så är den svår att ta till sig. Självförsvaret känns skoningslöst och ger mig dåligt samvete.

 

Den värsta typen av hopplöshet fick jag dock möta dagen innan och även där har jag dåligt samvete. Vi var på utflykt och det var en liten kille som var väldigt klängig, ville ha uppmärksamhet och jag tyckte att han var allmänt störig. Såg han inte att jag hade en yngre, lugnare kille i handen redan?! När hans mamma senare under dagen kommer för att hämta denna kille berättar hon ljudligt och med ett hånfullt tonfall hur han försökte ta sitt liv kvällen innan. Denna lilla kille hade alltså försökt ta sitt liv, knutit en snara och försökt hänga sig själv. Uppgivenheten och skammen i denna killes ögon när mamman berättade detta måste vara svaret på hopplöshet. Jag vet helt ärligt inte hur jag ska kunna få orden att räcka till här, men hela han speglar sorg. Som att han känner sorg över att behöva existera. Vilken sexåring vet hur man knyter en snara för att ta sitt liv? Även här brottas jag med mitt eget samvete. Det jag tycker var påfrestande och jobbigt var försök till uppmärksamhet och omtanke. Vad ska jag säga om det? Jag skäms men vill ändå berätta för att ni med ska lära av mitt misstag. Vi är så snabba med att döma, så snabba med att dra slutsatser. De barn som behöver mest kärlek är de som är extrema. Jag borde sett, jag borde fattat som den socionom jag snart är men jag kan bara försöka ta åt mig. Ingen ska behöva ha tappat hoppet om livet vid sex års ålder.