Vad hände efter brytet?
Så vad hände efter psykbrytet undrar ni nog alla, lever hon?
Jag lever och tog mig ett snack med min handledare, nu är det samtalsgrupper på G. En om dagen och känner istället press på alla ideér jag måste pumpa ur mig. Vi får väl se hur det här slutar.
I torsdags var jag med ett gäng besökare för att besöka en statlig skola. Vi åkte dit för att dela ut donationer som dessa människor tagit med hemifrån för att dela ut. Jag kände mig sååå malplacerad när jag klev ur bilen och barnen sprang fram för att hjälpa till att bära. Rektorn kom ut och tog i hand, visade oss in i skolan där vi fick sätta oss längst fram vid tavlan. Vi satt där på en rad med lådan med donationer ståendes på bordet framför oss. Runt om stod barnen och tittade nyfiket och kom med frukt och kakor. Som den socionom jag snart är och med den växande moraltanten i mig kliade det i mig och jag ville bara springa där ifrån. Men jag satt kvar, såg hur västerlänningarna som jag nu var en del av gick fram en och en och delade ut ett litet paket till varje elev. De log stort och hela deras utstrålning skrek stolthet och nöje. Det kanske inte låter så konstigt och konceptet kanske till en början känns självklart. Men skala av det, vad är det som händer när en hjälpande hand görs om till en högtid med tal och förväntad tacksamhet? Den här lilla stunden matade vithetsnormen och visade att den hjälpande handen som dessa människor visade egentligen kanske handlar om egoism. Den egna njutningen och tillfredsställelsen. Hade det enda syftet med donationen varit att hjälpa till hade biten då de delar ut dessa paket och förväntas möta barnens glädje varit betydelselös. Genom att ge lärarna donationen hade målet varit nått för tacksamheten hör inte dit. Tacksamheten och njutningen av att få möta den är en del av hjälpen och kanske det centrala. Hjälpen kanske snarare är ett sätt att uppnå tillfredställelse för vad var det egentligen som gjorde att de kände stolthet och nöje i att dela ut gåvorna.
Nu blev det här inlägget så långt att halva min skoluppgift är klar, det är ju fint.
Jag lever och tog mig ett snack med min handledare, nu är det samtalsgrupper på G. En om dagen och känner istället press på alla ideér jag måste pumpa ur mig. Vi får väl se hur det här slutar.
I torsdags var jag med ett gäng besökare för att besöka en statlig skola. Vi åkte dit för att dela ut donationer som dessa människor tagit med hemifrån för att dela ut. Jag kände mig sååå malplacerad när jag klev ur bilen och barnen sprang fram för att hjälpa till att bära. Rektorn kom ut och tog i hand, visade oss in i skolan där vi fick sätta oss längst fram vid tavlan. Vi satt där på en rad med lådan med donationer ståendes på bordet framför oss. Runt om stod barnen och tittade nyfiket och kom med frukt och kakor. Som den socionom jag snart är och med den växande moraltanten i mig kliade det i mig och jag ville bara springa där ifrån. Men jag satt kvar, såg hur västerlänningarna som jag nu var en del av gick fram en och en och delade ut ett litet paket till varje elev. De log stort och hela deras utstrålning skrek stolthet och nöje. Det kanske inte låter så konstigt och konceptet kanske till en början känns självklart. Men skala av det, vad är det som händer när en hjälpande hand görs om till en högtid med tal och förväntad tacksamhet? Den här lilla stunden matade vithetsnormen och visade att den hjälpande handen som dessa människor visade egentligen kanske handlar om egoism. Den egna njutningen och tillfredsställelsen. Hade det enda syftet med donationen varit att hjälpa till hade biten då de delar ut dessa paket och förväntas möta barnens glädje varit betydelselös. Genom att ge lärarna donationen hade målet varit nått för tacksamheten hör inte dit. Tacksamheten och njutningen av att få möta den är en del av hjälpen och kanske det centrala. Hjälpen kanske snarare är ett sätt att uppnå tillfredställelse för vad var det egentligen som gjorde att de kände stolthet och nöje i att dela ut gåvorna.
Nu blev det här inlägget så långt att halva min skoluppgift är klar, det är ju fint.
