onceyougoblack.blogg.se

Fick erbjudandet om att hälsa på ett barnhem för killar i början av veckan och tackade ja. Tänkte, det kan vara intressant. Tyvärr vaknade vi upp rätt opepp på hela den grejen men tänkte att det går snabbt. Så kommer vi dit och det står 30 taggade killar och två lärare och väntar på vad vi har för program planerat. Vi krystade i hop något, och hängde lite med dem innan vi tydligen skulle träffa chefen för hela organisationen och ha en intervju. Vidare dit, slänger ihop lite frågor. Vidare till pojkarna och får mat som är maxad med chilli och serverad på tallrikar som de precis diskade med lite trådar från någon växt, typ. Det där med chilli, jag kan inte äta stark mat. Jag kan inte andas, känns som att min tunga fräter, tårarna rinner och skulle jag börja äta stark mat hemma kan ni oroa er för då är det nog destruktivt. Jag äter inte ens medium på tacosåsen liksom. Att sitta med föräldralösa barn och äta chili var nog ett av de etiska dilemman som vi pratar om i skolan. Min tunga bränner sönder och jag kan inte andas. Vill inte ha den där maten men kan inte slänga mat som kommer från föräldralösa barn, kan inte säger "ursäkta mig, men din mat går inte att äta" och samtidigt måste jag prata med personalen som ivrigt försöker skapa en relation. Den som kom på att chilin ska vara huvudingrediensen i ALL mat här, karma is a bitch.

Efter denna måltid så ska vi tydligen vidare till barnhemmet för tjejerna. Efter en timme i bilen börjar det bli kritiskt läge. Det vi trodde var ett par minuter bort var inte alls några minuter bort och Karro och jag tittar på varandra och konstaterar att magen gör uppror. Jag kallsvettas, en odiskad tallrik och all chili skapade kaos och jag känner att min kropp förbereder sig på hämnd. Samtidigt konstaterar jag att vi aldrig kommer fram, det tar tydligen ett par timmar dit. Paniken, jag vet ni känner igen den. Visste inte om jag ville ta livet av mig själv eller kvinnan som tar med oss på denna tripp utan att ens säga hur lång tid det tar. Tänker om jag bajsar ner mig, då ska jag torka mig med hennes kläder. Karro stöttar "Agnes, slappna av i magen och spänn rövhålet". OK. skönt. Tack för att du sa det Karro. På något vis gick det, vi kom fram och hamnade hemma hos en pastor och fick krysta fram ännu en intervju.

Kommer hem halv åtta, så trött i huvudet av att upprätthålla en professionell fasad samtidigt som jag tror att jag ska bajsa ner mig att jag bara vill isolera mig. Då kommer den glada påminnelsen om att det alla tempel har en festival nu. De spelar trumpet ur de fetaste högtalarna jag sett ungefär dygnet runt hela veckan. Man bah, snälla. Håll käften, jag fattar. Ni firar, akta så jag inte skickar chilins förbannelse på er.

Så här är det här landet, lite ostrukturerat, det vill väl men som den västerlänning jag faktiskt är blir det ibland bara för mycket.