onceyougoblack.blogg.se

Dags att försöka komma i närheten till insikt, en insikt som troligen är omöjlig att uppnå men som vi har skyldighet att försöka nå. Snart har jag varit en vecka i ett av de områden på Sri Lanka som blev hårdast drabbat av inbördeskriget, ett krig som tog slut 2011. Även om jag varit här, sett byggnader och jobbat med barn som var med där och då så märker jag hur naiv jag är. Min spontana tanke när jag ser ett raserat hus är- det är under konstruktion.

 

Saker här är inte i toppskick, det är lite stött i kanten så därför kopplade jag först inte vad hålen i väggen innebar.
Vi hade lektion som vanligt och mitt i kasoet och molnet av glitter vet jag att jag tittade på väggen med målningar och la märke till hålen. Det var först när jag kom hem som jag fattade. Det var skotthål. Kriget hände där, precis där jag stod för bara några år sen. Hur kan man ta in det, hur ska jag kunna förstå innebörden av de ärr som visar på det som var?

 

Som ni vet har vi bott själva i kontoret i en liten by i Sri Lanka under denna veckan. Båda två har nog ångrat det lite till och från för vi har känt oss utlämnade. Det är mörk, ett utsatt område och vi har haft en dålig magkänsla. Därför sket vi ner oss när det plötsligt började smälla utanför och vi såg att det sken upp genom gardinerna som vi noga dragit för. Paniken, vad gör vi om någon skjuter på oss?! Konflikterna har tagit fart igen och vi kan inte göra mer än att stänga en trädörr. Ångest, rädsla för att röra sig och ett hjärta som dunkar ända tills vi inser att det var raketer och vi kan andas ut. Idag lämnat vi det här området och är lättade över det men kanske är vi lite närmre den där insikten.

Det vi kände för bara ett par minuter har varit människornas veklighet i flera år. Den där stressen och maktlösheten var för dem grundad på en rädsla för att dö. För dem var de där smällarna skott. Dessa människor kunde inte lämna efter en vecka, de var fast i denna tillvaro. Den tillvaro som faktiskt är deras hem. Jag kan inte föreställa mig den mentala stress som krigsdrabbade måste gå igenom. Klarar psyket av det alls? Vad händer egentligen inombords med någon som måste lämna allt efter en tid av denna stress? Fly sitt hem men sorg och saknad och med de förutsättningarna börja om i livet hela ofrivilligt.

 

Jag kommer aldrig att kunna förstå och det känner jag skuld över.