onceyougoblack.blogg.se

Ja, nu sitter i här i en källare i Sri Lanka och har varit på organisationen vår första dag. Tror inte att jag behöver säga att jag är omtumlad. Så mycket, på så kort tid kan inte annat än att skapa tryck över bröstet i en redan sliten själ. Vad är det egentligen jag håller på med? Åker iväg till en helt annan kultur för att läka mig själv? Inte logiskt för en sekund. Men nu är jag här och det är bara att köra på, no way back så att säga.

Igår landade vi med flyget vid åtta på morgonen och höll på att bajsa ner oss när vi skulle in i landet. För att göra det enkelt för oss så har vi varsitt turistvisum och det är kanske inte helt rätt med tanke på att vi inte bara ska resa runt. Så står vi där, ändå relativt lugna och ska in i landet och mannen tittar i våra pass och är sjukt skeptisk. Han pressar oss och frågar varför vi inte är som alla andra där, varför ser vi så nervösa ut? Varför är vi så nervösa?! När han säger så och jag kan se på honom att kan inte tror en sekund på att vi ska backpacka i Sri Lanka blir jag nervös om inte annat. Men till slut släppte han igenom oss och jag kände bara att snart, snart kommer dom och tar tag i min arm och skickar ut mig ur landet. Men so far so good! Vi fick en egen bil som körde oss i tre timmar innan vi blev avsläppta där vi nu ska bo. Hemma hos ett äldre par vars son har startat organisationen vi jobbar på. Vi blev nervisade i källan och tja, standarden blev lite av en chock för mig. Vi har varsitt sovrum, eget kök och egen toalett men det är myror i kylen, spindlar i duschen och allt är rätt nasy. Att komma mentalt oförberedd på det är inte så lätt när du dessutom bara sovit ett par timmar under natten. Vi hade ingen mat, svårt att förstå paret vi bor hos och inte en aning om seder och bruk. Tog inte lång tid innan jag fick ett break down och öste ur mig frustration i dagboken.

BTW! Vi har strömavbrott i källaren och ser hur något blinkar bredvid mig. Det är tydligen en lysmask!! WTF hur kan ett djur lysa, världen är sjuk mina vänner!

Organisationen som jag ska vara på har de flera olika områden som de jobbar med men grunden ligger i att utbilda och ta hand om gatubarn under dagarna så att de inte är på gatan. Det första vi fick göra idag var att besöka ett av deras center där det har typ förskola och dagis. Så fick jag mig lite bebis-gos och kaotiska skrik igen. Dom är as söta och man dör lite inombords när bebisar och barn somnar i ens famn. Men nä, jag är klar med den där grejen. Vid lunch hade vi möte med ägaren om vad det är vi faktiskt ska göra och jag tror jag har ganska stora möjligheter här. De är öppna, de är villiga att kompromissa och låta mig ha egna work shops. Fick lite panik av den tanken, vad kan jag som kan hjälpa dem? Vad kan jag göra med ett gäng vuxna mammor som lever på gatan? Prata feminism på ett språk de inte kan? Försöka låta dem bearbeta ett liv de inte ens tagit sig ur? Hjälp mig gärna med idéer här!

Det finns en annan volontär som började idag med, en äldre kvinna som tidigare varit musiklärare. Så under eftermiddagen blev vi inkastade i ett rum med lite instrument för att ha en work shop i musik med ett gäng killar. Kunde inte annat än att skratta när jag plötsligt stod och skulle lära ut piano, som om jag ens kan det? Det blev i alla fall en stund med dessa killar som gav mig hopp om att den har vistelsen kommer att kunna bli bra. Även om vi inte förstod varandra, och även om jag inte hade koll på situationen så stod vi där och sjön och spelade. Efter det kom det ett gäng barn in rusandes i rummet för att ha en lektion i dans. Det är så märkligt, alla de där barnen som dansade framför oss och hade vita och välskötta uniformer lever på gatan. Jag kan liksom inte fatta det. Jag kan inte ta in det. Fällde en tår där jag satt och tittade på deras dans och entusiasm som om livets hårda tillvaro inte rörde dem i ryggen.