Made it
Idag kära läsare har jag pratat genus inför lärarna här. På engelska. Det tog lite tårar och panikångest innan den barriären kunde bestigas men jag gjorde det. Det var inte ens så jobbigt. Det är det där med planering och strukturering, ångest, ångest och lite tårar. Jag hatar, skriker och hatar ännu mer. Hotar omvärlden och mig själv med att jag ska ge upp och inte vill. Men jag ger sällan eller aldrig upp. Spel, meningslösa filmer och ointressanta böcker räknas inte! Jag genomför det som är pissigt för jag är så van vid att saker är laddat med ångest. Jag har den där jävla stenblocken i mig som piskar på och plötsligt står jag där. pratar om genus på engelska fast jag är övertygad om att jag inte ens kan prata engelska. När jag blir gamal kommer jag nog tänka att jag var skoningslös mot mig själv, hur kunde jag vara så hård och hjärtlös mot den där tjejen som bara ville hitta sin plats i livet. Här borde jag ha en slutkläm om min övertygelse om varför jag lever som jag gör. Men tyvärr det finns ingen, jag bara letar vidare i livets alla hörn efter något som känns som hemma.
Nu spårade det här när jag bara tänkte ge mig själv en klapp på axeln för att jag gjorde det. Bjuder på en bild från dagen när jag kom hem dränkt i glitter 
