Mellanlandar
Nu har vi tagit oss till Qatar och sitter här och försöker slå ihjäl tid, flash back sen vi var på väg till Afrika Angelica! So far so good, inga konstigheter och varken karro eller jag fattar att vi ens är på väg. Känns som att vi borde prata om våra förväntningar inför det som väntar och försöka processa det hela, den biten som alla andra studenter gjort i flera månader. Men vad ska jag ens säga? Det är bara att kasta mig in i nästa del av den här utmaningen utan tänka. Har även insett att det kommer att vara svårt att leva med Karro, för henne är hennes böcker heliga och jag får i princip inte ens röra dom för att de inte ska bli förstörda. Det är öppet mål för prank och jävulskap och jag får bita mig själv i tungan för att inte dra svarta sträck i hennes böcker. Då skulle det bli problem. Big time.
