Nytt place
Då har det gått ett gäng med dagar och jag har varit på resandefot i denna random verklighet.
Vår första helg har gått och det firade vi med att investera i dyr västerländsk mat (hela 60kr!!!) med wifi- det gick till Skype med mamma och pappa. Vi har även packat ihop våra saker och förhoppningsvis sovit sista natten i den mögliga sängen. Fingers crossed! Söndagen gick till att ta oss till en annan del av Sri Lanka, en annan liten stad närmre kusten där organisationen har ett gäng center. Vi var ett random gäng som satt där i en omgjord ambulans, vi, två tyska volontärer, vår nya homie Kathrin från England, en rektor från Sidney och hans två kollegor som sponsrar organisationen.
Gick upp vid halv sex och tog oss till stranden här, fick se Sri Lanka från sin bästa sida, helt orört. Badade under tiden som solen gick upp, tog en promenad utmed stranden och tittade på alla fiskare som va uppe för att dra in sina nät. Vid sånna stunder bubblar det i magen och jag vill bara flytta, slänga ut en av männen som bor i sin hydda på stranden och säga- det är dags för mig nu min vän! 
Resten av dagen hängde vi med vårt random gäng, tror mer jag fick glida med på ett hörn när Australienarna skulle få en kick ass bild av verksamheten. En föreläsning, en rundtur i bilen genom det område som var hårdast drabbat av naturkatastrofen och inbördeskriget och lite mat på det. Det är liksom inte möjligt att ta in det som har hänt här, att det för bara ett par år sen var krig här. De dödade och sköt i den miljö där jag nu ligger och lyssnar hur hela byn spelar religiösa sånger. Sen fick vi följa med till två av de skolor som drivs av organisationen och jag tappade hakan. Jag har varit i Afrika och sett de mest primitiva hyddor men dessa skolor är verkligen bara en matta på marken. Jag förvandlades till lektant och plötslig hade jag hela skolans elever runt mig som ivrigt stod och tittade på mig och sa "next game Agnes!". Inte hade jag hjärta att säga "Barn, jag är inte ett fan av att leka- okej?". Det var bara att hosta upp en lek. Kanske är det precis det som socialt arbete handlar om, att de det du kan utifrån vad det finns för möjligheter. Kanske gjorde jag deras dag lite bättre, kanske ökade jag deras acceptans och associationer till vitingar. Det finns nämligen de barn som gråter när de ser en vit människa. Jag fattar det, vi dundrar in i deras verklighet, sjukt exalterade i vårt aktivt tagna avbrott i konsumtionen och i-landsproblem. Vi är vita som snö och jag vill själv gråta lite när jag ser mig i spegeln just nu.
Från dessa skolor åkte vi sen till det hotell där de från Australien bor. Där kostar en natt mer än vad det kostar att driva en skola en hel månad. Förstår ni??!! Försök att ta in vilka prioriteringar det är norm att göra! Kände mig äcklad av mig själv där vi satt och blev bjuda på en 4-rätters middag på ett lyxhotell. Visst var det fab men nej. Jag behöver inte överflöd och guldkant, jag menar jag har inte ens bordsskick nog för den miljön.
Får inte lägga ut bilder på barnen så ni får leva i ovisshet och bilderna är tagna att Karro, så jag förtjänar inte en klapp på axeln för dem.
Härliga bilder! Hoppas det går bra trots allt och att det bara kan bli bättre från där ni står! Stay hopeful! Hejar på er!:)