12 Januari
Det går segt mellan inläggen, internet har levererat dåligt. Nu har vi lämnar Illa Grande iallafall, tillslut. Efter mycket beslutsångest ifrån min sida. Det slutade med att jag backade helt och Deborah fick ta beslut i vart vi ska här näst. Min hälsa märks av på resan, det är tydligt. Svårare att komma till nya platser, blir lätt stressad när vi ska röra på oss och beslutsprocesserna är inte nådiga. Men det går fint med lite hjälp från Deborah.
Vi har haft fina dagar på ön, levet ö liv. Vandrat och chillat. Vi har vandrat till vattenfall (har jag skrivit det redan så får ni stå ut med det) och badat. En dag paddlade vi kajak till en strand och igår beslutade vi oss för att spendera dagen på olika håll. Men efter att jag vandrat någon timme och vurpat i min undercover ADHD-extas så möter jag Deborah vid en undan gömd liten ”pool” i djungeln. Ment to be. Badade nakna i djungeln och skrämde bort alla andra med våra rumpor. När vi kom till Dos Rios var det den mest absurda strand jag upplevt. Mellan bergen och djungeln, lång och nästan helt folktom. Alltså jag vet inte vad jag ska säga. När jag ska berätta om sånna där stunder vet jag inte hur jag ska bära mig åt. En del av mig vill förlänga texten och bli detaljerad, beskriva detaljer som skulle låta klistriga och en annan vill fatta mig kort och avsluta med ”livet”. För det går inte att beskriva. Plötsligt är jag på andra sidan jorden, naken i djungeln i min stund som människa. Vi har ätit på stranden, jag överkonsumerar morötter, Deborah har fått pimpla hotellets kaffe varje morgon, vi träffade två fina franska tjejer. Första gången vi träffade dom grät jag och hade panik, andra gången var vi nakna i djungeln, sen möter vi dom på en folktom strand vid en öde stad.
Nu är vi i Rio igen som sagt, gick smidigt med den manshatande feministen i mig vaknade under resan hit. Mannen som körde kollade på porr samtidigt som han körde, pillade sig i näsan och körde mot rött. Jag dömde honom hårt kan jag säga och målade upp honom som ett as i mitt huvud. Tänker inte sluta med det och tänker inte säga förlåt. Vidrigt. Fan så vidrigt beteende. När vi körde genom Rio inser vi att vi samlat på oss minnen. När vi stod där, fulla på mojito mitt i natten och försökte komma hem med hjälp av poliser, korsningen där vi panik flydde in i en taxi för att jag inte pallade trafiken. Klubben där vi dansade salsa med medelåldersgäng. Det får mig att minnas att när saker skiter sig och det känns jävligt, det är då livet blir komik och minnen skapas. En lat dag på stranden med transfetter och när allt är bekvämt minns iallafall inte jag i efterhand. Därmed vill jag uttrycka tacksamhet till mig själv och min rastlöshet som hela tiden söker efter äventyr.
Vi har haft fina dagar på ön, levet ö liv. Vandrat och chillat. Vi har vandrat till vattenfall (har jag skrivit det redan så får ni stå ut med det) och badat. En dag paddlade vi kajak till en strand och igår beslutade vi oss för att spendera dagen på olika håll. Men efter att jag vandrat någon timme och vurpat i min undercover ADHD-extas så möter jag Deborah vid en undan gömd liten ”pool” i djungeln. Ment to be. Badade nakna i djungeln och skrämde bort alla andra med våra rumpor. När vi kom till Dos Rios var det den mest absurda strand jag upplevt. Mellan bergen och djungeln, lång och nästan helt folktom. Alltså jag vet inte vad jag ska säga. När jag ska berätta om sånna där stunder vet jag inte hur jag ska bära mig åt. En del av mig vill förlänga texten och bli detaljerad, beskriva detaljer som skulle låta klistriga och en annan vill fatta mig kort och avsluta med ”livet”. För det går inte att beskriva. Plötsligt är jag på andra sidan jorden, naken i djungeln i min stund som människa. Vi har ätit på stranden, jag överkonsumerar morötter, Deborah har fått pimpla hotellets kaffe varje morgon, vi träffade två fina franska tjejer. Första gången vi träffade dom grät jag och hade panik, andra gången var vi nakna i djungeln, sen möter vi dom på en folktom strand vid en öde stad.
Nu är vi i Rio igen som sagt, gick smidigt med den manshatande feministen i mig vaknade under resan hit. Mannen som körde kollade på porr samtidigt som han körde, pillade sig i näsan och körde mot rött. Jag dömde honom hårt kan jag säga och målade upp honom som ett as i mitt huvud. Tänker inte sluta med det och tänker inte säga förlåt. Vidrigt. Fan så vidrigt beteende. När vi körde genom Rio inser vi att vi samlat på oss minnen. När vi stod där, fulla på mojito mitt i natten och försökte komma hem med hjälp av poliser, korsningen där vi panik flydde in i en taxi för att jag inte pallade trafiken. Klubben där vi dansade salsa med medelåldersgäng. Det får mig att minnas att när saker skiter sig och det känns jävligt, det är då livet blir komik och minnen skapas. En lat dag på stranden med transfetter och när allt är bekvämt minns iallafall inte jag i efterhand. Därmed vill jag uttrycka tacksamhet till mig själv och min rastlöshet som hela tiden söker efter äventyr.
