29 Januari
Hey!
Jag har hunnit med hela Chile vistelsen sen sist och sitter nu på planet på väg mot Sverige. Måste skriva det igen för att inse det… Vi sitter på planet på väg hem. Känns allmänt konstigt, jag har liksom så lätt för att bara vara där jag är. Nu när jag sitter här på planet är det som att jag har flyttat in här så det känns konstigt att jag ska någon annan stans. Men i morgon kväll är vi hemma. Så hemma som det nu kan kännas. Ska packa upp mina saker för en månad till innan vi flyttar ihop och in i ett hus. Jävlar alltså.
Santiago, Chile… Efter vår mördar flygning på 38 timmar kom vi fram. Alltså euforin. Jag har längtat hem till Sverige för att kunna frossa i grönsaker, koriander, tomat, sesamolja, vinäger och you name it. Sova med ett fluffigt täcke och känna dig ren. När vi kom till Pitis föräldrars hus skedde mirakel. Vi blev välkomnade in i ett fantastiskt hus och trädgård, fick ett eget rum med riktig dusch, stora handdukar och en säng med det fluffigaste täcket jag upplevt typ. Maten blev lagad till oss och när jag kom ner i köket och fick höra att vi skulle äta wokade grönsaker, en quinoasallad med tomat och koriander, att det fanns glutenfria kex och avokado ville jag på riktigt gråta. Hjärtat slog sen ett extra slag när jag hörde att man äter mycket majs i Chile. Pusselbitarna föll på plats och jag tror att stora delar av vistelsen i Santiago har handlat om att jag frossat i att äta det jag saknat. Jag har ätit så mycket mat, så mycket koriander, tomat och majs. Så mycket att det inte alls känns lika kul att komma till Sverige längre. En morgon tog vi oss till marknaden där alla locals köper frukt och grönsaker. Det gjorde att jag överväger att flytta dit. Alla grönsaker var dubbla storleken, det fanns brutala mängder och till inga pengar alls. Köpte mig en mega tomat och bara satte tänderna i den och lyckades övertala Deborah till att vi skulle gå loss och köpa alla konstiga saker med. Så vi gick där ifrån med så mycket påsar vi kunde bära. Svart majs, mega stora majs, rosa/ orange potatis, stora buntar med koriander och bär. Alltså ett stor påse med blåbär kostade 13kr. Förstår att jag låter som en löjlig, snål smålänning men fuck it. Jag var i extas. Varje måltid i Santiago har varit så. Tack universum för att du lät mig hitta Deborah som lagar mat som får mig att vilja gråta av tacksamhet och förundran.
Vi har även chillat vid poolen, varit på ännu en marknad, handlat lite secondhand, ätit ute (yes baby, jag kunde äta allt där med OCH dom hade rawfood efterrätter) och firat Deborahs födelsedag där jag gjorde en kick ass frukost. En dag tog vi en tur till bergen och badade i varma källor. Varma källor var helt knäppt. I små vattengropar som såg rätt sunkiga ut badade vi i vatten som nästan brändes för att det kom värme under ifrån. Morderjord- hur är det möjligt? Vi låg där och guppade i timmar mellan bergen på gränsen mot Argentina. En annan dag skulle vi bestiga närmst berg. Efter att ha försökt improvisera ihop en stig upp själva drog det ut på tiden. Stigen bestod av lösgrus och taggblommor så efter ett tag tog till och med min pepp slut vi fick hasa oss ner igen. Kunde sen inte leva med mig själv om vi inte skulle nå toppen så vi maxade och gick sen vilse på vägen ner i mörkret och fick lifta hem.
Puss
Jag har hunnit med hela Chile vistelsen sen sist och sitter nu på planet på väg mot Sverige. Måste skriva det igen för att inse det… Vi sitter på planet på väg hem. Känns allmänt konstigt, jag har liksom så lätt för att bara vara där jag är. Nu när jag sitter här på planet är det som att jag har flyttat in här så det känns konstigt att jag ska någon annan stans. Men i morgon kväll är vi hemma. Så hemma som det nu kan kännas. Ska packa upp mina saker för en månad till innan vi flyttar ihop och in i ett hus. Jävlar alltså.
Santiago, Chile… Efter vår mördar flygning på 38 timmar kom vi fram. Alltså euforin. Jag har längtat hem till Sverige för att kunna frossa i grönsaker, koriander, tomat, sesamolja, vinäger och you name it. Sova med ett fluffigt täcke och känna dig ren. När vi kom till Pitis föräldrars hus skedde mirakel. Vi blev välkomnade in i ett fantastiskt hus och trädgård, fick ett eget rum med riktig dusch, stora handdukar och en säng med det fluffigaste täcket jag upplevt typ. Maten blev lagad till oss och när jag kom ner i köket och fick höra att vi skulle äta wokade grönsaker, en quinoasallad med tomat och koriander, att det fanns glutenfria kex och avokado ville jag på riktigt gråta. Hjärtat slog sen ett extra slag när jag hörde att man äter mycket majs i Chile. Pusselbitarna föll på plats och jag tror att stora delar av vistelsen i Santiago har handlat om att jag frossat i att äta det jag saknat. Jag har ätit så mycket mat, så mycket koriander, tomat och majs. Så mycket att det inte alls känns lika kul att komma till Sverige längre. En morgon tog vi oss till marknaden där alla locals köper frukt och grönsaker. Det gjorde att jag överväger att flytta dit. Alla grönsaker var dubbla storleken, det fanns brutala mängder och till inga pengar alls. Köpte mig en mega tomat och bara satte tänderna i den och lyckades övertala Deborah till att vi skulle gå loss och köpa alla konstiga saker med. Så vi gick där ifrån med så mycket påsar vi kunde bära. Svart majs, mega stora majs, rosa/ orange potatis, stora buntar med koriander och bär. Alltså ett stor påse med blåbär kostade 13kr. Förstår att jag låter som en löjlig, snål smålänning men fuck it. Jag var i extas. Varje måltid i Santiago har varit så. Tack universum för att du lät mig hitta Deborah som lagar mat som får mig att vilja gråta av tacksamhet och förundran.
Vi har även chillat vid poolen, varit på ännu en marknad, handlat lite secondhand, ätit ute (yes baby, jag kunde äta allt där med OCH dom hade rawfood efterrätter) och firat Deborahs födelsedag där jag gjorde en kick ass frukost. En dag tog vi en tur till bergen och badade i varma källor. Varma källor var helt knäppt. I små vattengropar som såg rätt sunkiga ut badade vi i vatten som nästan brändes för att det kom värme under ifrån. Morderjord- hur är det möjligt? Vi låg där och guppade i timmar mellan bergen på gränsen mot Argentina. En annan dag skulle vi bestiga närmst berg. Efter att ha försökt improvisera ihop en stig upp själva drog det ut på tiden. Stigen bestod av lösgrus och taggblommor så efter ett tag tog till och med min pepp slut vi fick hasa oss ner igen. Kunde sen inte leva med mig själv om vi inte skulle nå toppen så vi maxade och gick sen vilse på vägen ner i mörkret och fick lifta hem.
Puss
